Från att bära ut flera svarta sopsäckar i veckan har jag kommit till att mest ha saker som är hela och funktionella. Det är inte längre lika lätt att kasta eller ge bort något utan det dyker upp ett men här och ett men där.
Som min gamla lergryta. Jag fick den av mamma för många år sedan... nja, stal den när hon försökte kasta den. Höll antagligen ett litet brandtal om dess fantastiska funktionalitet och att den skulle räddas av mig också.
Men nu står den i ett skåp och tar plats. Visst, plats finns men det är inte därför jag minskar antalet prylar. Tommare skåp lättar min andning. Det som inte syns kan också tynga för att man vet att grejerna trängs bakom en dörr men nu börjar skåpen bli luftiga. Och jag är mindre kompakt under tyngden.
Jag ska höra om mor har ändrat sig och tar tillbaka lergrytan annars åker den ut. Det är hursomhelst ändå inte en jävel som äter något jag har lagat i den.
Vägen till ett skräpfritt familjeliv - en blogg om miljö, tid och barn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar